Lizenka

Skrev just ett lååångt inlägg.

(Gör en lång historia kort:

Scorseses film The Departed
Min värsta bioupplevelse
J & J's julklapp
Stieg Larssons Milleniumserie
En massa annat)

Sen kom Skruttungen och ryckte och ryckte i min arm då han tyckte att han skulle sitta här och inte jag. Då blev allt deletat... Hornen växer. VARFÖR KLÄTTRAS DET OCH SLITS ALDRIG I DEN DÄR PAPPAN SOM I MAMMAN! Men tänk så finurligt uträknat allt är så att jag vet att om jag andas en liten stund så kan jag gå och busa honom in i en bamsepyjamas och kramas. Och den där gröna slemmiga irritationen (och hornen som växte ut nå'nstans i utrymmet mellan tinningarna och pannan) är som bortblåsta. Ja, jädrar, tänk att det funkar så här!

Skruttisen lekte med två nappar häromdagen. De pussades. S frågade vad han gjorde och vilka det var. Fick till svar att "pyssas mamma pappa". Det känns bra. Att små barn ser och märker att parenteserna (lång historia, härleds från engelskans parents, mycket internt, men används flitigt så jag tror uttrycket spritt sig) tycker om varandra. Tror att det är alltför många småttingar som både får se och förnimma motsatsen.

Får se om jag orkar återge mina filmrecensioner någon annan dag. Nu ska jag "posta" det här innan någon påkallar min uppmärksamhet igen!