Och stämningen infinner sig...
I fredags fick jag nästan en chock när jag insåg att 1:a advent var i antågande! Men baske mig lyckades jag inte PÅ RÄTT DAG ha fått upp stjärnor, ljusstakar och något alldeles extra för min del, julgardiner. Prylarna kommer ju fram varje år, men det är mer tur än skicklighet om jag lyckas få till det i tid. Alla andra har rena sagovarianter i fönster och på sina tomter och hos mig brukar det i jämförelse vara skrattretande.
Vi återgår till gardinerna. Jag vill inte ha mönster som stör och gör att det blir plottrigt, helst ha enfärgade saker Och om det är enfärgat ska det helst passa in i de andra färgerna som finns i rummet. Och hur ofta matchar tomterött med något...? Men i år var jag djärv och satte upp klarröda längder med vita tomtehistorier bredvid (haft dem i åratal men inte förmått mig använda dem). Och ser man på... Det blev riktigt mysigt, juligt och helt okej! Nissarna måste inte passa i färgskala till tapeten! Det funkar i alla fall! jag har spräckt en livslögn! Vem vet vad jag nu kan hitta på :-)
Tog med mig sonen till affären för att han skulle få välja egen ljusdekoration till sitt rum. Tyvärr hade jag gjort en misskalkylering, kanske skulle ha varit mer uppmärksam när pappan berättade att han klivit upp med pojken 04:15 och borde förstått att han vid lunch både var a) hungrig och b) TRÖTT. Ingen bra kombination. Inget bra heller när (ursäkta) puckona på affären berättar att den blinkiga coola adventsstjärnan i skyltfönstret bara var "dekoration". En trött, hungrig 3-åring vill inte höra detta. Ej heller hans mamma. Alltså ägnades all uppmärksamhet (från sonen, sen också helt naturligt från mamman) på en klargul monstertruck med eldflammor. Inga förklaringar om stundande julklappsutdelningar och att tomten minsann kommer med coola presenter till snälla barn, att man måste vänta och blablablabla, funkade över huvud taget. Alltså befann jag mig för första gången i den situation jag alltid bävat för och som jag tyckt synd om alla andra föräldrar över när jag sett det hända. Det var dags för "skrikagråtahysterisktförfullhalsochsparkaliggandespågolvet"-traumat. Om ungen åtminstone inte blivit påklädd fantastiska high-tech ytterkläder (det var 17 minusgrader) kanske han inte varit så förbaskat hal. Det gick helt enkelt inte att lyfta upp honom när han sprattlade och spjärnade emot! Dra honom efter golvet funkade ju inte. Men viljornas kamp tänkte jag inte förlora. "Jamen glo ni!" - tänkte jag, till alla runt omkring och bet ihop. Jag var helt slut när vi väl kom hem!
Nästa dag gick vi till samma affär igen. Också till avdelningen med alla prylar. Men något måste nog ha fastnat hos den lille mannen när han tar mig i handen, går fram till en leksak och säger: "Mamma, den här önskar jag mig i julklapp" för att sedan lugnt följa med mig vidare.