Att spränga utedass
Kände mig lite smågnällig nu när jag steg upp på morgonen. Men sedan jag läst det här, så så skämdes jag lite...
Nej, igång med leendeterapin och med bestämdhet hitta positiva vinklingar till saker!
För tänk om man slutar som Gustav...? Han skulle nog må bra av en optimistkonsult, eller är det kanske för sent? Man möter ganska många människor som Gustav, och då undrar man, hur blir man så negativ och bara ser allt ur det värsta tänkbara? Smyger det på stegvis så att allt till slut hamnar under en våt äcklig filt? Eller blir det så att dessa individer till slut njuter av det, på något sätt? Det blir ett sätt att vara, som man själv kanske mår bra av men som kväver andra.
Idag ser jag ut som om jag legat allt för länge under soffan då ingen orkat dammsuga där.
Men fram med ett citat från Lasse Åberg: Gå fort och le mycket, så ser ingen att Du är ful!